Priset av popularitet

Populära Avelshundar och Populationsgenetik

Författare: C.A. Sharp

Först publicerad i Double Helix Network News, sommaren 1998.  Översättning Cathrine Nilsson

 

Föreställ Er det hypotetiska fallet med “Gamle Blue”, en extraordinary Malthund. Blue var perfekt: Sund, frisk och smart. I veckorna sprang han efter maltbollar från morgon till kväll. På helgerna utmärkte han sig på lydnadstävlingar och på utställningar där han lockades med – ja ni gissar med vad – maltbollar.

Alla hade ett skäl att använda Blue i avel, så alla gjorde det. Hans avkommor travade på i hans fotspår ner genom generationerna. Blue dog gammal och ärofull. Men, vad folk inte visste var att “Gamle Blue”, trots att han var så bra, bar på några dåliga gener. De påverkade inte honom och inte heller det stora flertalet av hans avkommor. För att ytterligare komplicera det, några av de dåliga generna var kopplade till några för en Malthund mycket viktiga egenskaper.

Några Malthundar med problem började dyka upp. De tycktes enstaka så alla trodde att de bara “var något som kan hända”. En del sa att detta var väl inget märkvärdigt. Dessa hade ofta några av de drabbade hundarna.

Tiden gick. Fler problemhundar dök upp. Folk var mycket noga med att inte nämna det för andra eftersom alla vet att hanhundsägaren alltid klandrar tiken för det dåliga och tar åt sig äran om det blir bra. Hanhundsägare vet att det är bäst att hålla tyst för att inte dra på sig mer problem, om de varit tillräckligt allvarliga skulle väl folk prata om det, eller hur?

Åren gick. Gamla Blue hade för länge sedan multnat i sin grav. Nu hade alla problem, från stora som katarakt, epilepsi och sköldkörtelproblem till mindre specifika, som svårt att hålla tätt, dåliga modersegenskaper och kort livslängd. “Var kan jag vända mig för att komma bort från detta?” frågade uppfödare. Svaret var; ingenstans.

Folk blev arga. “De ansvariga parterna skulle bestraffas!” Uppfödare som kände att deras avelsprogram kunde dras in blev stenkalla. Några beslöt sig helt enkelt för att attackera först, sopa igen och hålla tyst. Några få tappra själar stod upp och medgav att deras hundar hade problem och de blev jagade ut ur rasen.

Kriget fortsatte, med ägare, uppfödare samt djurskyddsrepresentanter som slängde anklagelser mot varandra. Under tiden fortsatte dock alla som tidigare. Efter ytterligare ett decennium eller två kollapsade hela malthundsrasen under vikten av ackumulerade genetiska avarter och blev helt utrotad.

Denna drastiska fabel är en överdrift, men inte så stor. Här är en likadan men inte fullt så drastisk från det verkliga livet. Det fanns en gång en Quarter Horse hingst som kallades Impressive (Imponerande). Namnet passade. Han blev far till många föl som uppvisade hans mycket önskvärda egenskaper. Men, när de och deras avkommor parades med varandra, dog ibland avkomman. Impressive hade burit på ett letalanlag (dödligt) med enkel recessiv arvsgång. Ingen visste detta innan de startade att inavla på honom. Situationen med en enda far som bär på denna drastiska genetiska påverkan på en ras kom att kallas “Impressive Syndromet”.

Många arter och raser av djursorter inklusive hundar har lidit av egna “Impressive Syndrom”. Men fall som Impressive är bara toppen på ett isberg. Ett enkelt recessivt anlag blir tydligt på bara ett fåtal generationer. Men, hur är det med mer komplicerad arvsgång?

Med det här menas inte att alla dessa populära avelshundar som vi beundrar så mycket är dåliga avelsval. Deras många utmärkta egenskaper ska utnyttjas, men även de bästa av dem har också gener för negativa egenskaper.

Problemet är inte populära avelshundar, utan hur vi använder dem. Under mer än ett århundrade har inavel varit det gångbara. (I den här artikeln används begreppet “inavel” i betydelsen “avel med hundar som är nära släkt med varandra” och inkluderar därför också linjeavel.) Genom att para hundar som är släkt med varandra ökar uppfödaren sina chanser att producera hundar som är homozygota för de egenskaper han eftersträvar. Homozygota individer är mycket mer troliga att nedärva dessa egenskaper till nästa generation.

När en hanhund uppvisar många positiva egenskaper och sedan visar sig nedärva dem kan han bli en populär avelshund, en som blir använd av alla under en livstid och kanske t o m efteråt via fryst sperma.

Eftersom barn och barnbarn är så bra börjar uppfödarna att para dem med varandra. Om resultatet fortsätter att vara gott görs flera tillbakakorsningar i flera generationer. Ibland är en hanhund så kraftigt använd att decennier senare uppfödare inte har en aning om hur nära släkt deras djur är då de inte längre finns i stamtavlan.

Detta är fallet när det gäller den australiensiska fårhunden. De flesta utställningshundarna går tillbaka på en eller båda av två helbröder: Wildhagen’s Dutchman of Flintridge och Fieldmaster of Flintridge. Dessa, själva ett resultat av inavel, var utmärkta exemplar av sin ras och framstående avelshundar. Dessa är till stor del ansvariga för den allmänna kvalitén och den enhetliga typ vi ser i ringarna idag, en typlikhet som inte fanns innan deras födelse för nära 30 år sedan.

Brukslinjer har också framstående avelshundar, men bruksegenskaper är mycket mer komplext, genetiskt och p g a omgivningens inflytande. De är således svårare att fixera. Bruksuppfödare kan inavla men är mer benägna att betona beteendeegenskaper samt generell sundhet än stamtavla och utseende. De bästa avelshundarna inom bruksraser blir sällan använda i samma utsträckning som “best in show-linjerna”.

Inte varje populär avelshund blir det p g a sin förmåga att lämna utmärkt avkomma. Några har vunnit stora utställningar eller ägs av dem som har förmågan att göra PR. Dessa hundar kan visa sig värdelösa när de blir tillräckligt gamla för att göra en utvärdering av avelsresultatet. Men, en hel del uppfödare har använt djuret i flera år innan de förstått detta, så skadan kan ha skett redan.

Användandet av de bästa av populära avelshundar begränsar helt naturligt antalet av några gener i rasens genpool men ökar samtidigt antalet av andra. Eftersom söner och sonsöner till populära avelshundar själva blir populära fortsätter trenden, resultatet är en minskning och även utrotning av vissa gener medan andra blir homozygota i rasen. Några av dessa egenskaper kan vara positiva men inte alla av dem.

Ägarna till “Gamle Blue”, malthunden i inledningsfabeln, och de som ägde hans närmaste avkomma hade ingen aning om vad som skedde mitt framför näsan på dem. De var jätteglada över dessa framstående avelshundar och ännu mer glada över att para dem med så många fina tikar som möjligt.

Hunduppfödning och utställning är en dyrbar affär. Man slutar ofta barskrapad. Men ägandet av en populär avelshund kan ändra detta. Situationen ser ut att vara en vinst för alla, avelshundsägaren får mindre ekonomisk börda och uppfödare från alla håll får tillgång till hundens gyllene gener.

Ingen uppfödare vill föda upp sjuka djur. En liten minoritet är kallhamrade och kortsiktiga nog för att skaka av sig genetiska problem för priset av att få vinnare, men även de gör sitt bästa för att det inte ska komma till allmän kännedom.

Vi behöver ett helt nytt tänkande hur vi ska använda våra avelsdjur. Ingen enda hund oavsett hur bra den är ska ges tillfälle att dominera en ras genpool. Ägarna till sådana hanhundar ska tänka noga på hur mycket de ska användas, årligen, hela livet och in i framtiden, om fryst sperma sparas. Avelshundsägaren ska inte bara titta på kvalitén på tikarna utan också på hennes stamtavla. Hur stor blir inaveln vid denna parning?

Tikägaren ska också tänka två ggr innan de använder en populär hanhund. Om du använder den här avelshunden just nu och alla gör detsamma, vart ska du vända dig för att göra en utavel?

Slutligen, attityden gentemot genetiska sjukdomar måste ändras. Det måste sluta vara var mans smutsiga lilla hemlighet. Det måste sluta vara ett tillhygge mot dem som ärligt erkänner att de drabbats. Det måste bli ett ämne för öppen resonabel diskussion så att hanhundsägare och tikägare kan ta upplysta avelsbeslut. Om inte uppfödare och ägare tänker om när det gäller långsiktiga mål och sin reaktion på ärftliga problem kommer det bara att bli värre.